8/11 – Korparna

Regi: Jens Assur
Med: Reine Brynolfsson, Maria Haiskanen och Jacob Nordström
Sverige 2017, 106 min

Korparna är en kompromisslös eländesskildring som ramar in en våldsamt skicklig huvudrollsprestation av Reine Brynolfsson med en stram berättarstil och ett foto som gör ont. Om man skulle sticka ut hakan lite och tippa några Guldbaggenomineringar: Reine Brynolfsson för ”Bästa manliga huvudroll”, Maria Heiskanen för ”Bästa kvinnliga biroll” och så Jakob Nordström för herrarnas motsvarighet i samma kategori. Den plågade bonden Agne, hans stoiska fru Gerd, och deras introverta tonårsson Klas. Det går även bra att föreställa sig hur Korparna uppmärksammas för fotot, och en ovanligt djärv människa skulle nog inte kunna låta bli att spekulera i en ”Bästa manus efter förlaga” – Jens Assur har tagit avstamp i Tomas Bannhedens Augustprisade roman från 2011.

För den som har sett någon av Assurs kortfilmer är det ingen gigantisk överraskning att denne rikskände stillbildsfotograf sitter bekvämt i registolen, och han har dessutom arbetat med Reine Brynolfsson tidigare. Att de två har en fruktbar yrkesrelation framgick redan 2006 med Assurs hyllade kortfilm Den sista hunden i Rwanda. Här triumferar Brynolfsson på en nivå som, intygar jag, kan få rent fysiska konsekvenser hos biobesökaren. Agnes plågade gestalt satt kvar i flera dagar hos undertecknad, en diffus, molande smärta i maggropen. Det är en magnifik återkomst för en folkkär skådespelare som har synts till alldeles för lite i långfilmssammanhang de senaste åren.

I de inledande scenerna sliter Agne med att forsla bort stora kantiga stenbumlingar från en av de svarta åkrar som omgärdar familjegården, ett tröstlöst Sisyfosarbete i ett kargt och oförsonligt landskap. Traktorn går sönder och tonen är satt. Men där Sisyfos öde definieras av upprepning är Agnes tillvaro i själva verket ett sluttande plan mot det fullständiga sammanbrottet. Knäckt av en livstids hårt kroppsarbete har hans förnuft sakta men säkert börjat krackelera, och de många plikterna varvas med nattliga, självdestruktiva utbrott framför sågklingan och mer eller mindre paranoida föreställningar om att någon saboterar gården i hemlighet.

Den enda tänkbara försoningen med tillvaron representeras av den äldste sonen Klas, som i enlighet med familjetraditionen har att ta över familjeverksamheten när Agne väl får sin välförtjänta vila. Men Klas, som fyller dagarna med fågelskådning och just har upptäckt kärleken, är inte alls intresserad av en framtid som bonde. Denna outtalade konflikt fräter obevekligt sönder en kärnfamilj som redan är hårt prövad av Agnes nyckfulla humör och en ansatt ekonomi. Vi vet från början att det inte kommer sluta bra. Men att slita blicken från Agnes helvetesvandring är omöjligt.

Korparna har en perfekt avvägd ekonomi i bild och berättande, ett foto som motstår frestelsen att frossa i sina motiv, hur smärtsamma eller vackra de än är. Det rör sig inte om en film som rullar i bakgrunden under förfesten, något som bör ha framgått vid det här laget. I stället bör man skippa förfesten helt och hållet och tillägna sig Jens Assurs ”Korparna” i andakt. För det bitterljuva allvaret och för att Agnes öde, att låta livet och drömmarna passera förbi till förmån för pliktkänsla och rutin, är välbekant för människor överallt och när som helst. Man behöver inte vara psykotisk jordbrukare på sjuttiotalet för att känna igen sig i den erfarenheten.

Drama