31/1 – Den tredje mannen

Regi: Carol Reed
Med: Alida Valli, Orson Wells, Joseph Cotten, Trevor Howard
Storbritannien 1949, 104 min

”Italien under Borgia var en trettioårig period av krig, terror, mord och blodsutgjutelse – men de producerade Michelangelo, Leonardo da Vinci och renässansen. I Schweiz fanns broderlig kärlek, de hade femhundra år av demokrati och fred, och vad producerade de? – Gökuret!”.

Det är Harry Lime (Orson Welles) i Den tredje mannen (The Third Man, 1949) som blottlägger sin livsfilosofi för gamle kompisen Holly Martins (Joseph Cotton). Om nu rätt ska vara rätt så uppfanns och tillverkades gökur inte i Schweiz utan i Schwarzwald, alltså i Tyskland som ju inte upplevt särskilt långa perioder av demokrati och fred.

Bortser vi från det – kan det vara så att Harry Limes tankar går att tillämpa på Österrike? Få städer i Europa kan mäta sig med Wien för den som söker outsinliga flöden av konst, musik, litteratur. Och Österrike har sannerligen inte förskonats från blodsutgjutelse, imperialism, pogromer och förintelse. Fast där finns också gökur att köpa.

Men Wien 1948, tre år efter kriget – en ockuperad, krigshärjad stad präglad av svarthandel, svält, smuggling och en befolkning som pendlade mellan ett förlorat krig och en ytterst osäker framtid. En passande bakgrund till en thriller tyckte den brittiske filmproducenten Sir Alexander Korda. En passande bakgrund var också att Korda hade pengar i Österrike som han på grund av valutabestämmelserna inte kunde föra ut ur landet utan måste göra av med på plats. Till exempel genom att producera Den tredje mannen där.

Korda hade just avslutat en film som skulle visa sig mycket framgångsrik, Ögonvittnet (The Fallen Idol, 1948) skriven av Graham Greene och regisserad av Carol Reed, ett lysande samarbete som nu skulle upprepas med Den tredje mannen. Graham Greene skickades till Wien för att reka. Han stannade i två veckor och träffade brittisk militär, brittiska journalister, fascinerades av skumma nattklubbar, bordeller, svartabörshandel.

Det var tre inslag som han särskilt tog fasta på, dels ”historien om en död man som inte är död” för att använda Greenes egna ord, och dels svarta börshandeln med bland annat penicillin som stals från sjukhusen och såldes svart, utspätt med vatten. Det tredje var Wiens väldiga kloaksystem. Och vem tipsade Greene om det? Jo, hans gamle chef och vän Harold Kim Philby, verksam både vid British Secret Service och sovjetiska motsvarigheten KGB. Rollkaraktären Harry Lime lär för övrigt vara inspirerad av just dubbelagenten och förrädaren Philby.

Österrike var efter kriget ockuperat av de fyra segermakterna, USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike. Precis som i Tyskland hade varje segermakt ryckt till sig en zon och precis som Berlin var Wien uppdelat i fyra sektorer. Dock fanns i Wien en femte sektor, de centrala delarna som låg under gemensam kontroll. Jeepar med fyra militärpoliser, en från varje segermakt, for omkring på gatorna och höll ordning, en sorts yttre ordning. Den verkliga kriminaliteten var nog svårare att komma åt, att överhuvudtaget få syn på.

Scenerna i Wien togs från oktober till december 1948, alltså under en mörk och regntung årstid med ganska få ljusa timmar.  Filmen skulle spelas in i mörker och halvmörker med mäktiga strålkastare som kastade dramatiska överdimensionerade skuggor på gamla vackra husväggar. Om det inte råkade regna fick brandkåren rycka ut och spola. Vad man mest fruktade var snö som brukade falla i december och som skulle ödelägga den speciella atmosfär man eftersträvade. Det gällde alltså att snabba på inspelningen. Tre olika kamerateam arbetade i skift mer eller mindre dygnet runt. Och Carol Reed regisserade alla. Sömn ersattes med Benzedrine, ett amfetaminpreparat som bland annat gavs till soldater under andra världskriget för att hålla dem vakna.

Chefsfotografen hette Robert Krasker. Han hade utmärkt sig för stora technicolor-produktioner som Laurence Oliviers Henrik V (1944), och Gabriel Pascals Caesar och Cleopatra (Caesar and Cleopatra, 1945) men också för nedtonade svart-vita filmer som David Leans Kort möte och Carol Reeds En natt att leva (Odd Man Out, 1947). Krasker var starkt påverkad av den tyska 20-talsexpressionismen. Inspiration från filmer som Fritz Langs M (1931) är lätt att spåra i Den tredje mannen och dessutom har det då nya begreppet ”film noir” tydligen också gjort intryck på Krasker – starka kontraster mellan ljus och mörker, storstad med våta gatstenar, suggestivt, ångestfullt understruket av ett stort antal scener filmade med snedställd kamera. När inspelningarna avslutats fick Krasker av sina assistenter en present – ett vattenpass ”som en hjälp att hålla kameran i våg”.

Gangster, Thriller, Mysterium